Colonize
"Blind man cannot see the sun
Death man will never hear my song
Fooled man will always trust a lie
Show me where every single thing went wrong"
Idag var jag och såg Sex and the city -filmen. Den var riktigt bra tycker jag, nådde absolut upp till mina förväntningar. Filmen fick mig att börja tänka lite.
Jag har funderat på det förut och nu kom det tillbaka; hur vill jag vara då jag är 40+ ?
Enligt mig finns tre olika sorters vuxna om man delar in dem grovt.
Det är dels de vanligaste, de som man inte märker alltför mycket av. En vuxen i mängden. Du ser på henne och sedan ser du inte på henne. Ögonen fastnar inte direkt, om hon nu inte råkar ha alldeles fel byxor eller en stor fläck på tröjan.
Sedan är det de andra 40-åringarna, de som vägrar inse att de faktiskt är gamla och sminkar sig liite för mycket, har liite för urringade tröjor som är köpta i de liite för ungdomliga affärerna och solar solarium en gång i månaden. Ni vet, de som man tänker att hejdär, du vet att du är gammal va?
Den tredje gruppen är de som alltid haft en speciell stil och resonerar som så att varför skulle de ändra stil bara för att de blivit lite till åren? Till exempel: en gång gothare, alltid gothare (om än något mer nedtonat än när de var typ femton). Eller de som jag såg på PIP, som hade målat mustach på sig, gick runt i lite "tuffa" mc-inspirerade kläder, hade en öl i handen och sjöng med i alla mustach´s låtar.
Visst, om det funkar för dem, tänker jag. Men låt mig aldrig bli så.
Om jag då inte vill bli någon av dessa tre grupper, vad vill jag då bli? Kanske en inte så relevant fråga att ställa sig då man är 16 år gammal, men det är ju trots allt intressant.
Vill jag bli som Samantha, Miranda, Carrie eller Charlotte?
Nja, inte direkt det heller. Fast visst, hellre än någon av de andra kategorierna. För de fyra har ju faktiskt lyckats hålla sig tidlösa och moderna ända upp till 50. En bragd skulle jag säga. Man tycker ju att de är coola och det finns säkert folk världen över som ser upp till dem. Hur många, bra, ska jag lägga till, filmer och serier brukar handla om women over 40 and women over 40 only? Jag kan då inte fundera ut fler.
Tillbaka till framtiden. Agnes, 42, vem är det? Förhoppningsvis någon som inte totalt tappat sig själv och lever för sin familj eller sitt jobb, men inte heller en av de där amerikanska hemmafruarna jag och Oscar så skeptiskt kollade på i påskas på en mexikansk restaurant (jag kan lova att de hade en ljudnivå över 112 decibel...).
Jag vill aldrig tappa mina vänner. Jag vill aldrig tappa mig själv. Jag vill aldrig tappa min musik, mina intressen, min lycka.
Jag vill aldrig aldrig bli en sån som tittar tillbaka på sitt liv och antingen längtar dödligt mycket tillbaka eller som tänker att attans, visst hade jag kunnat få ut mer av livet?
Nu ska jag gå och lägga mig och antagligen glömma allt jag funderat och skrivit. Imorgonbitt kommer jag bli förvånad över mitt förvirrade inlägg och hoppas att inte alltför många hunnit läsa innan jag snabt klickar bort det. Eller så missar jag biten med att klicka bort det, inser att det nog redan är försent och att jag ju trots allt är en förvirrad person så folk kommer nog ha överseende.
Godnatt folket och sov på saken ; hur kommer ni vara som fyrtio-plussare?
Death man will never hear my song
Fooled man will always trust a lie
Show me where every single thing went wrong"
Idag var jag och såg Sex and the city -filmen. Den var riktigt bra tycker jag, nådde absolut upp till mina förväntningar. Filmen fick mig att börja tänka lite.
Jag har funderat på det förut och nu kom det tillbaka; hur vill jag vara då jag är 40+ ?
Enligt mig finns tre olika sorters vuxna om man delar in dem grovt.
Det är dels de vanligaste, de som man inte märker alltför mycket av. En vuxen i mängden. Du ser på henne och sedan ser du inte på henne. Ögonen fastnar inte direkt, om hon nu inte råkar ha alldeles fel byxor eller en stor fläck på tröjan.
Sedan är det de andra 40-åringarna, de som vägrar inse att de faktiskt är gamla och sminkar sig liite för mycket, har liite för urringade tröjor som är köpta i de liite för ungdomliga affärerna och solar solarium en gång i månaden. Ni vet, de som man tänker att hejdär, du vet att du är gammal va?
Den tredje gruppen är de som alltid haft en speciell stil och resonerar som så att varför skulle de ändra stil bara för att de blivit lite till åren? Till exempel: en gång gothare, alltid gothare (om än något mer nedtonat än när de var typ femton). Eller de som jag såg på PIP, som hade målat mustach på sig, gick runt i lite "tuffa" mc-inspirerade kläder, hade en öl i handen och sjöng med i alla mustach´s låtar.
Visst, om det funkar för dem, tänker jag. Men låt mig aldrig bli så.
Om jag då inte vill bli någon av dessa tre grupper, vad vill jag då bli? Kanske en inte så relevant fråga att ställa sig då man är 16 år gammal, men det är ju trots allt intressant.
Vill jag bli som Samantha, Miranda, Carrie eller Charlotte?
Nja, inte direkt det heller. Fast visst, hellre än någon av de andra kategorierna. För de fyra har ju faktiskt lyckats hålla sig tidlösa och moderna ända upp till 50. En bragd skulle jag säga. Man tycker ju att de är coola och det finns säkert folk världen över som ser upp till dem. Hur många, bra, ska jag lägga till, filmer och serier brukar handla om women over 40 and women over 40 only? Jag kan då inte fundera ut fler.
Tillbaka till framtiden. Agnes, 42, vem är det? Förhoppningsvis någon som inte totalt tappat sig själv och lever för sin familj eller sitt jobb, men inte heller en av de där amerikanska hemmafruarna jag och Oscar så skeptiskt kollade på i påskas på en mexikansk restaurant (jag kan lova att de hade en ljudnivå över 112 decibel...).
Jag vill aldrig tappa mina vänner. Jag vill aldrig tappa mig själv. Jag vill aldrig tappa min musik, mina intressen, min lycka.
Jag vill aldrig aldrig bli en sån som tittar tillbaka på sitt liv och antingen längtar dödligt mycket tillbaka eller som tänker att attans, visst hade jag kunnat få ut mer av livet?
Nu ska jag gå och lägga mig och antagligen glömma allt jag funderat och skrivit. Imorgonbitt kommer jag bli förvånad över mitt förvirrade inlägg och hoppas att inte alltför många hunnit läsa innan jag snabt klickar bort det. Eller så missar jag biten med att klicka bort det, inser att det nog redan är försent och att jag ju trots allt är en förvirrad person så folk kommer nog ha överseende.
Godnatt folket och sov på saken ; hur kommer ni vara som fyrtio-plussare?
