Transparent
Onsdagar är lugnt den bästa dagen på skolveckan. Inget är dåligt med dessa fina onsdagar.
Till att börja med sovmorgon, sedan bara två lektioner varav en är matte och det är förmodligen enligt mig det mest vettiga ämnet. Sedan svenska o det funkar väl det med, även om Gunhild är lite hrm speciell.
Efter svenskan är det slut på skola för dagen, 12:10. Kan det bli bättre liksom? Då kan man äta lite i karrotten o samtal med klassisar som frivilligt stannat i skolan. Idag kom folk o delade ut Leif till oss och det var trevligt värre.
Fast jag gav bort min till några i B, så vi var tvugna att gå in i trapphalen o hämta en ny tidning. Där spelade dom nåt som lät som typ best of the boybands eller nåt o alla satt o läste något med gula pärmar.
Hängde lite med Terese, Sandra o Kalle, vi väntade på Kalles biologiska fader men han var försvunnen. Jag snackade med honom i telefon lite och frågade om han var på G o han hade liie läskig röst o fatta inte vad jag snacka om. Kanske inte så konstigt men men, är man försvunnen så får man stå ut med att andra undrar var man tagit vägen.
Just nu sitter jag o lyssnar på Shallow Sense och jag håller fast vid att de är värsta bra. Kan lyssna på deras låtar jättelänge utan att tröttna.
På svenskan ska vi ta reda på mer om var vårt namn kommer ifrån, det är väl typ det roligaste uppgift vi fått hittills. Jag vet att Agnes typ betyder kysk. Och att jag fick heta det för att mamma inte gillade Anna och där vi bodde då döpningen av mig var aktuell så uttalade man Carolina så himla fult. Därav Agnes.
Om ni nu undrade liksom.
Om du anar mig i ögonvrån
Så är det säkert jag
Om du ser mig på min hållplats
Jag står där varje dag
Om du ser mig bada vid kanalen
På biblioteket eller bredvid
Bara se vägen framför dig
Bara gå och gå förbi
Om du ser mig och vill hälsa
Snälla du snälla låt bli
Om du ser mig och vill hälsa
Bara gå och gå förbi
Enligt många är det så svenskar är. Tysta, osociala, lite småsega, trista, egoistiska, rädda för kontakt med folk man inte känner. Kanske är det sant.
Men i så fall är inte jag svensk.
Jag kan inte gå på stan i ens en timme utan att folk snackar med mig. Frågar om vägen, pratar allmänt, skrattar med mig osv. En gång när jag o effi var på typ järntorget kom en snubbe som förmodligen inte var från sverige fram o sa: Svenskar är för rädda för att ta kontakt med folk dom inte känner, man måste vara mer öppen!
haha, skönt att någon tar det i egna händer. det här med osociala svenskar altså.
Visst, svenskar är lite försynta, lite tysta, lite "jag-sköter-mig-själv-o-låter-andra-va".
Är det bra eller dåligt?
Om man tänker o utgår från sig själv. Det klart att det är roligare när folk tar kontakt, är trevliga, pratar litegrann o så.
Men aldrig att det får gå till överdrift. Ibland orkar orkar orkar man inte prata med någon, man vill bara uträtta vad man nu skulle göra på stan så fort som möjligt eller betala i kassan på ica så smidigt som möjligt. Orka då att kassörskan eller nån random på stan vill vara översocial o snacka en massa om vädret eller inget alls.
Då kanske man snäser av personen eller bara ignorerar ta-kontakt-försöket.
Hur kul på skala är det då att vara den andra? Som bara ville vara lite trevlig.
Kanske har sverige på grund av att folk tar åt sig lite för mycket, skapat ett tystare o mer främlingsfientligt land.
Genom att vara otrevlig mot någon som egentligen är en snäll person (för att man har en dålig dag, är stressad eller nåt sånt) skickas det dåliga humöret vidare.
Det här är väl inte precis någon ny teori eller så , men jag började bara fundera .
Det är trist att vara medelsvensson. Det är jag säker på. Men är sverige verkligen så lagom hela tiden som folk påstår?
Till att börja med sovmorgon, sedan bara två lektioner varav en är matte och det är förmodligen enligt mig det mest vettiga ämnet. Sedan svenska o det funkar väl det med, även om Gunhild är lite hrm speciell.
Efter svenskan är det slut på skola för dagen, 12:10. Kan det bli bättre liksom? Då kan man äta lite i karrotten o samtal med klassisar som frivilligt stannat i skolan. Idag kom folk o delade ut Leif till oss och det var trevligt värre.
Fast jag gav bort min till några i B, så vi var tvugna att gå in i trapphalen o hämta en ny tidning. Där spelade dom nåt som lät som typ best of the boybands eller nåt o alla satt o läste något med gula pärmar.
Hängde lite med Terese, Sandra o Kalle, vi väntade på Kalles biologiska fader men han var försvunnen. Jag snackade med honom i telefon lite och frågade om han var på G o han hade liie läskig röst o fatta inte vad jag snacka om. Kanske inte så konstigt men men, är man försvunnen så får man stå ut med att andra undrar var man tagit vägen.
Just nu sitter jag o lyssnar på Shallow Sense och jag håller fast vid att de är värsta bra. Kan lyssna på deras låtar jättelänge utan att tröttna.
På svenskan ska vi ta reda på mer om var vårt namn kommer ifrån, det är väl typ det roligaste uppgift vi fått hittills. Jag vet att Agnes typ betyder kysk. Och att jag fick heta det för att mamma inte gillade Anna och där vi bodde då döpningen av mig var aktuell så uttalade man Carolina så himla fult. Därav Agnes.
Om ni nu undrade liksom.
Om du anar mig i ögonvrån
Så är det säkert jag
Om du ser mig på min hållplats
Jag står där varje dag
Om du ser mig bada vid kanalen
På biblioteket eller bredvid
Bara se vägen framför dig
Bara gå och gå förbi
Om du ser mig och vill hälsa
Snälla du snälla låt bli
Om du ser mig och vill hälsa
Bara gå och gå förbi
Enligt många är det så svenskar är. Tysta, osociala, lite småsega, trista, egoistiska, rädda för kontakt med folk man inte känner. Kanske är det sant.
Men i så fall är inte jag svensk.
Jag kan inte gå på stan i ens en timme utan att folk snackar med mig. Frågar om vägen, pratar allmänt, skrattar med mig osv. En gång när jag o effi var på typ järntorget kom en snubbe som förmodligen inte var från sverige fram o sa: Svenskar är för rädda för att ta kontakt med folk dom inte känner, man måste vara mer öppen!
haha, skönt att någon tar det i egna händer. det här med osociala svenskar altså.
Visst, svenskar är lite försynta, lite tysta, lite "jag-sköter-mig-själv-o-låter-andra-va".
Är det bra eller dåligt?
Om man tänker o utgår från sig själv. Det klart att det är roligare när folk tar kontakt, är trevliga, pratar litegrann o så.
Men aldrig att det får gå till överdrift. Ibland orkar orkar orkar man inte prata med någon, man vill bara uträtta vad man nu skulle göra på stan så fort som möjligt eller betala i kassan på ica så smidigt som möjligt. Orka då att kassörskan eller nån random på stan vill vara översocial o snacka en massa om vädret eller inget alls.
Då kanske man snäser av personen eller bara ignorerar ta-kontakt-försöket.
Hur kul på skala är det då att vara den andra? Som bara ville vara lite trevlig.
Kanske har sverige på grund av att folk tar åt sig lite för mycket, skapat ett tystare o mer främlingsfientligt land.
Genom att vara otrevlig mot någon som egentligen är en snäll person (för att man har en dålig dag, är stressad eller nåt sånt) skickas det dåliga humöret vidare.
Det här är väl inte precis någon ny teori eller så , men jag började bara fundera .
Det är trist att vara medelsvensson. Det är jag säker på. Men är sverige verkligen så lagom hela tiden som folk påstår?
