agneesshh

Så har lovet nästan gått. Eller ja, det är fredag idag, så helgen återstår. Men det har gått så fort ju. Det känns som att jag aldrig kommer återvända till skolan igen. Jag har vant mig vid att vara ledig. Är det så här det känns att vara hemmafru, tänker jag då. Att ha vant sig vid att vara hemma och ta på sig en hel massa saker att göra, även om man egentligen inte har någon som tvingar en. Skridskor, ländskidor o slalom har hunnits med. Saknas bara pulka... Men som sagt, helgen återstår. Då ska jag göra allt jag egentligen tänkt göra på lovet, som inte riktigt hunnits med...

Ibland tänker jag att jag ska bli mer aktiv bloggare igen, det är ju rätt så kul att blogga om sig själv (vem är inte självisk egentligen?). Men samtidigt, vem orkar? Som Emelie sa en dag; "vem har så mycket spännande som händer att man kan skriva om det varje varje dag? Ja, men idag såg jag en hund gå över gatan. Imorgon ska vi se om den är där igen!" Det mycket spännande händer ingen på en dag, att man kan fylla ett helt inlägg. Men så mycket tänker man faktiskt på en dag. Att man kan fylla ett helt blogginlägg. En människa tänker ju hela tiden. Ibland bara något enkelt som "nu ska jag leta fram min bussbiljett" eller "oj, där var visst en isfläck". Vissa tankar försvinner ju bara liksom. Andra tankar håller man kvar, med mening. (Nu försöker jag komma på någon sådan tanke, som jag med vilja har sparat, men jag kommer inte på något vettigt alls). Så kan det vara.

Jag minns inte riktigt vart det var jag ville komma. Kanske skulle jag komma fram till att jag nog kommer blogga liiite oftare framöver än de senaste veckorna. Fastän jag vet att det inte är många som läser det här. Som min kära kusin sa: "Hur många läsare har du i snitt?" "Fem", svarade jag. "Jaa.. det är bra Agnes", nu med ett smått nedlåtande, förstående uttryck i ansiktet. "Fortsätt blogga du."

Så okej, jag fortsätter väl blogga då.