agneesshh

Jag har nya sulor till mina ballerinaskor. De är vita och mjuka och av frotté. Jag vet, jag låter som en 70+ tant. Men det är så det är. De kommer snart bli smtusiga. Speciellt på sommaren, av all sand och sånt. Jag har gått till slottet i dom här skorna. Tittat på konstutställning. Då var jag på väg att trampa rakt in i en installation, typ sån där brun sågspånsgrej. Då hade verkligen mina sulor blivit bruna. Men som den otroligt smidiga person jag är, vifftade jag bara nonchalant med armarna i ett par sekunder, fick ett bara imponerade blickar (hur lyckas hon svinga så där coolt med sina långa armar?) och så gick jag vidare. Inte alls för nära personen framför. Nej, jag vara bara sensuellt innanför det där osynliga avståndet man gärna har till sin omgivning. Vidare har jag varit i matsalen. Två gånger. Och det hade definitivt kunnat bli riktigt förrödande för mina sulor. Men nej, även där klarade jag mig galant. Satte mig ned på stolen lätt som en fjäder och undvek eventuell mat på golvet genom ett graciöst skutt och tappade inte brickan. Om glaset välte så var det i så fall självfallet sensuellt. Sammanfattningsvis har biblioteket besökts av mina vita frottésulor. Där var det ingen fara för deras fina yta. Snarare tvärtom, här fick det vila. Och här vill de stanna. Här vill de bo.

Kors i taket, ännu ett blogginlägg! Sent på trött fredag dessutom. Dansuppvisningar i massor. Lite för många massor enligt mig. Men men, svanar är ju inte varje dag man får föreställa. Så kanske bör man utnyttja tiden, vem vet när jag nästa gång får vara med om dansuppvisning.

Det är så mycket som händer nu i maj så det är helt sjukt. Jag förstår faktiskt inte hur jag orkar. Faktiskt. Det finns ju ingen tid över alls! Jag har inte skrivit någon önskelista till min födelsedag fastän mamma bönat och bett. Jag har inte givit någon deras födelsedagspresent fastän presenten är i princip presentabelt skick, nejnej. Sandra frågade liksom idag vad jag skulle hitta på för kul på min 17-årsdag. Jag har inte hunnir fundera över det ens en minut. Var tvungen att kolla idag i mobilkalendern om det verkligen var nästa vecka jag fyller och vilken dag det är den 23. Lördag, för den som undrade. Borde jag dra ihop nåt kul? Orken finns ju inte. 17 blir man bara en endaste gång i hela långa livet, men jag är inte ett dugg taggad på födelsedag. Fattar inte riktigt varför, så illa brukar det inte vara. Senast bakade jag pannkakstårta vill jag minnas, och hade saftkalas o grejer. Så kan det vara. Fritt fram för alla som vill dra ihop ett överraskningsparty till mig liksom. Hahaha, väldigt troligt.

I varje fall har det varit kul att baletta sig på scen, inte alls pinsamt som man kanske skulle trott. Nej, på något sätt har jag inte varit nervös en enda gång. Kanske beror detta på att jag heöt enkelt är för trögfattad för att fatta att alla faktiskt ser mig superbra. För trögfattad för att fatta att det faktiskt sitter människor i publiken. Äsch. Jag gör som tidigare diskuterat bort mig minst en gång i veckan under kontrollerade former. Alltså, menas att jag vet att jag gör nåt helt random knasig och ändå ställer upp. Eller hur man ska säga.

Det kan vara så att jag redan tappat all eventuell självbevarelsedrift. Eller det var inte exakta ordet jag sökte men jag kommer inte på något bättre just nu. Ungefär som när Emil och jag gjorde engelska nationella muntliga idag. Tala om random. Liksom. Nä men det gick säkert *hrm* finfint *hrm*.

Vet ni vad? Nu ska jag ta o pallra mig upp för trappan och få lite sömn. Kanske. Snart. Om jag orkar. Nu. Snart. Alldeles strax. (Fy jag hatar spotify-reklam). Nej nu är det dags. Hejdå folk. Ses snart. Kanske. Snart. Godnatt ! (chra chra indian)

Jag inser nu att det var en och en halv vecka sedan jag var inloggad och två veckor sedan jag uppdaterade denna blogg. Ruskigt.

På schemat fredag 8 maj:
Fysik.
Socialt Självmord.
Diskussion: Könsskillnader - pga samhälle eller natur?
Göra allt som undveks förra helgen.

Som sann vegetarian håller jag på att koka  bönor. Svartögda. Ni vet såna som gav namn åt den där gruppen med Fergie i spetsen. Jag tar mitt ansvar som utövar denna "näringsfattiga" kost. Ni skulle bara veta, köttätare. Ni skulle bara veta. Det här kommer inte vara någon text inkluderande hat mot animaliskt kosthållande människor. Så var det inte tänkt. Allt jag säger är: Ni skulle bara veta. För ni kan inte veta, för då skulle ni inte fortsätta som ni gör. Nu märker jag direkt var den här texten börjar luta. Slut. Stopp.

Let´s prata om något så mycket mer neutralt: Min dag. (Antingen pustar ni vid denna mening ut eller så suckar ni och tänker att kunde hon inte valt något liite mer intressant åtminstone, som varför stenar är rörelseförhindrade eller hur det isländska språket är uppbyggt. Eller så slutar ni läsa. Eller så började ni aldrig läsa från början.)

Hur som helst, min dag började med fysik/matte med Kjelle. Råkade slänga ur mig en fråga och det ledde till att 70% av restrerande lektionstid gick åt att han skulle förklara varför tangenten (i diagrammet, NV-snack bry er inte) var just så långt uttritad och varför i just den vinkeln. Jag vet att flertalet av mina allra tålmodigaste klasskamrater suckade åt mig i den stunden, trots att det faktiskt var en relevant fråga. De 30% som fanns kvar var jag inte delaktig i, för nu var det dags för mig att bege sig mot cykelstället och nya äventyr. Nya äventyr betydde för dagen att hitta en smidig väg till tullängen, packa upp fånisen, soundchecka (om man nu kan kalla det för det, låter något för tufft) och sedan dra igång o spela för alla (o)intresserade Tullängselever. Socialt självmord var det ja.

Men vet ni vad? Det lät bättre än det gjort på länge. Jag satte min o Linnéas duett (vet däremot inte hur vi lät tillsammans, ljudet på scenen är crappy), mitt eget improvisationssolo funkade sisådär, kunde varit mycket värre liksom, och jag tror inte vi gjorde några pinsamma fel som vi annars alltid gör. Våran fina trummis var grym, jag undrar hur lång tid det dröjer innan han blir kidnappad av random turnébuss och aldrig synes igen.

Vet ni vad, att även om jag visste att hur bra vi än skulle lyckas (utifrån våra förutsättningar som band) så skulle vi aldrig kunna  tillfredsställa den inte riktigt rätta målgruppen som publiken bestod av, men jag brydde mig inte. Jag ställde mig där, riktade inte bort micen från saxen, stod rakt upp och körde. Lät alla höra när jag spelade fel eller gjorde lite för konstiga utsvägningar. Och efteråt gick jag därifrån, drack min pucko och tänkte att det där gör jag inte om på ett tag. Men jag var nöjd. Jag andades på egen hand och cyklade lugnt tillbaka till trygga Karro.

Nu är det strax dags att dra sig ifrån denna skärm, stänga av Glasvegas och försöka få mig något att äta. Eget ansvar är det faktiskt lite, att vara denna icke-köttätande minoritet. En minoritet som iofs blivit större. Hoppas detta inlägg inte tråkat ut er alldeles för mycket, jag vet att det var lite för klyschigt, lite för självcentrerat och mycket för innehållslöst.

Men jag gör mitt bästa för att överhuvudtaget hålla bloggen vid liv.

(Jag gör mitt bästa men det är inte alltid det duger. Långtifrån. Men vad gör man när det bästa man har inte duger? Vad gör man då? Alla ska vara smarta alla ska vara duktiga alla ska vara snygga alla ska vara högutbildade alla ska vara lyckliga alla ska vara vinnare alla ska vara fräscha alla ska vara vackra alla ska vara inne alla ska vara på G alla ska vara där alla ska vara smala alla ska vara intressanta alla ska vara på topp på topp på topp)

Puss på er!