på låtsas och på riktigt
Jag fick ett infall när jag kom hem alldeles nyss (efter en ganska rolig idrottslektion faktiskt, Abdi kan det där med thaiboxning ju!) och började bläddra i nån tidning som vi tydligen får hem i brevlådan. Ingenjören hette den och handlade om allmänt ingenjöriga saker, som till exempel världens längsta brobygge i Italien, hur smarta indier är och vad nån chalmersprofessor anser om klimatfrågan. Det är otroligt vilken värld ingenjörerna lever i.
I vilket fall fanns en artikel som hette "Skilda på låtsas" där en Kristina Haggård promotade sin nya bok. Boken handlade om hennes eget liv där hon och hennes man beslutade att, för att få tiden att räcka till, skiljas fast ändå bo under samma tak. Detta innebär att hon och hennes man tar hand om allt som rör hemmet och sina små barn (4 och 7 år) varannan vecka. Alltså lever den ena föräldern i princip singelliv i en vecka, mitt i en familj som den andra föräldern försöker hålla ihop en vecka. Och sen byter de. "När ansvaret växlar mellan oss, blir rutinerna hemma också lite olika. Den ena föräldern accepterar frukost framför TV:n medan den andra vill ha barnen vid köksbordet och tänder ljus." säger Kristina Haggård, men verkar inte tycka det är ett problem.
"Genom att leva som skilda på låtsas behover vi inte längre prioritera bort. Tiden räcker till mer." säger hon också. Och visst, det låter väl i och för sig bra. Men är det inte väldigt skruvat? Det känns verkligen som det hypermoderna samhället. Att använda sin tid till max, kunna prioritera bort sin man när det blir för stressigt i resten av livet, men ändå ha honom i närheten så att han kan avlasta ens vardag. Konstigt, säger jag, men så kanske jag är fruktansvärt föråldrad som tycker det är underligt med två personer som egentligen inte vill vara gifta längre och därför lever parallella liv i samma hem.
Compact living, here we come. Jag säger: kollektiv - svaret på en fungerande tillvaro!
I vilket fall fanns en artikel som hette "Skilda på låtsas" där en Kristina Haggård promotade sin nya bok. Boken handlade om hennes eget liv där hon och hennes man beslutade att, för att få tiden att räcka till, skiljas fast ändå bo under samma tak. Detta innebär att hon och hennes man tar hand om allt som rör hemmet och sina små barn (4 och 7 år) varannan vecka. Alltså lever den ena föräldern i princip singelliv i en vecka, mitt i en familj som den andra föräldern försöker hålla ihop en vecka. Och sen byter de. "När ansvaret växlar mellan oss, blir rutinerna hemma också lite olika. Den ena föräldern accepterar frukost framför TV:n medan den andra vill ha barnen vid köksbordet och tänder ljus." säger Kristina Haggård, men verkar inte tycka det är ett problem.
"Genom att leva som skilda på låtsas behover vi inte längre prioritera bort. Tiden räcker till mer." säger hon också. Och visst, det låter väl i och för sig bra. Men är det inte väldigt skruvat? Det känns verkligen som det hypermoderna samhället. Att använda sin tid till max, kunna prioritera bort sin man när det blir för stressigt i resten av livet, men ändå ha honom i närheten så att han kan avlasta ens vardag. Konstigt, säger jag, men så kanske jag är fruktansvärt föråldrad som tycker det är underligt med två personer som egentligen inte vill vara gifta längre och därför lever parallella liv i samma hem.
Compact living, here we come. Jag säger: kollektiv - svaret på en fungerande tillvaro!
