ramlar
Jag tror man tar sig själv på för stort allvar ibland. För att klara sig nu för tiden måste man ju faktiskt vara ganska självcentrerad. Det handlar alltid om hur jag lyckas i skolämnen, hur lärarna bedömmer allt jag gör och hur jag agerar på lektionerna, likaså på fritiden, vad mår jag bra av att träna/ha för mig, vilka är mina vänner, vad vill jag göra idag som jag tycker är värt?
Det där är väl inte så konsigt, jag är ju liksom den enda som jag kan styra över. Jag är den enda jag riktigt kan påverka. Det är ju jag som måste se till så att saker sker och fungerar. För mig.
Men hur ofta gör man något som man själv faktiskt inte får ut något överhuvudtaget av? Inget "det lönar sig nog i långa loppet" eller "jag lånar ut mina saker, det får mig att känna mig lite generös" eller "jag skänker pengar till röda korset, då har jag ju gjort en god gärning!" och så vidare. Man mår ju bra av att göra snälla saker. Och nu menar jag väl egentligen inte att man inte får må bra av saker man åstadkommer, definitivt inte, tänk om man inte mådde bra av att göra vissa saker? Jag menar bara att tänk om man själv inte mådde bra av att hjälpa andra och göra snälla saker ibland, skulle vi göra det alls då? Gör vi någonsin gärningar som inte alls på något plan är för våran egen skull?
och apropå ingenting, varför verkar alla skidåkare ha fått en confundus-besvärjelse över sig? var och varannan människa trillar ju. kanske nåt knep med banan, de där canadensarna verkar inte riktigt ha koll på läget, har ju varit massa strul med tävlingarna hittills. det är ju jättesynd om dem som ramlar, hur mycket har inte de laddat för OS? och sen bara slås ut i första åket...
nu ska jag nog, trots att alla OS-tävlingar håller en uppe, försöka få lite skönhetssömn innan the english breakfast hos Hannah imorn!
