Spillrorna av en automobil föder en blind häst som biter i en telefon
Dalí är tuff.
Han är verkligen det. Jag gillade utställningen vi var på idag i Sthlm med spanskagruppen. Värt.
Jag undrar hur knäpp han egentligen var. Han målade ju massa surrealistiska målningar med massa tecken och (dolda) betydelser, som verkligen verkade helt efter eget huvud. Det kan ju ha varit så att han faktiskt var en mycket komplicerad person och försökte uttrycka sitt inre genom konstverk och installationer. Men det känns lite som att han tänkte:
"Haha, nu får de något att fundera över och tolka till olika betydelser i all oändlighet, men hur många konstkännare som än försöker sig på mina tavlor ska de aldrig komma på den rätta betydelsen!"
Jag menar, han gav själv ut en biografi om sin barndom, där han framställde sitt nioåriga jag som ett inåtvänt, underligt barn. När boken kom ut blev hans gamla barnskötare förskräckt att man försökte framställa Dalí som otrevlig och knäpp, så hon gav ut en bok som enligt henne var den sanna historien. En historia om ett välskapt, artigt och snällt barn. Denna bok försökte Dalí förgäves förhindra att den kom ut.
Han pratade om sig själv i tredje person, designade klänningar med humrar och persilja på för ett då mycket känt modehus (konkurenten till Chanel), jämförde sin far med Lenin och gjorde uttalanden som "hummer är motsatsen till att äta spenat, därför har jag gjort om telefonluren till en hummer".
Kanske var han bara en mycket självcentrerad person som älskade uppmärksamhet och ville bli betraktad som annorlunda, en sort för sig. I så fall lyckades han väl.
Nu har jag babblat på tillräckligt, tyckte bara Dalí var en ganska spännande person. Personer som tror sig vara något (surrealistisk i Dalís fall) och sedan på grund av det faktiskt blir det, är tuffa på något sätt.
Han är verkligen det. Jag gillade utställningen vi var på idag i Sthlm med spanskagruppen. Värt.
Jag undrar hur knäpp han egentligen var. Han målade ju massa surrealistiska målningar med massa tecken och (dolda) betydelser, som verkligen verkade helt efter eget huvud. Det kan ju ha varit så att han faktiskt var en mycket komplicerad person och försökte uttrycka sitt inre genom konstverk och installationer. Men det känns lite som att han tänkte:
"Haha, nu får de något att fundera över och tolka till olika betydelser i all oändlighet, men hur många konstkännare som än försöker sig på mina tavlor ska de aldrig komma på den rätta betydelsen!"
Jag menar, han gav själv ut en biografi om sin barndom, där han framställde sitt nioåriga jag som ett inåtvänt, underligt barn. När boken kom ut blev hans gamla barnskötare förskräckt att man försökte framställa Dalí som otrevlig och knäpp, så hon gav ut en bok som enligt henne var den sanna historien. En historia om ett välskapt, artigt och snällt barn. Denna bok försökte Dalí förgäves förhindra att den kom ut.
Han pratade om sig själv i tredje person, designade klänningar med humrar och persilja på för ett då mycket känt modehus (konkurenten till Chanel), jämförde sin far med Lenin och gjorde uttalanden som "hummer är motsatsen till att äta spenat, därför har jag gjort om telefonluren till en hummer".
Kanske var han bara en mycket självcentrerad person som älskade uppmärksamhet och ville bli betraktad som annorlunda, en sort för sig. I så fall lyckades han väl.
Nu har jag babblat på tillräckligt, tyckte bara Dalí var en ganska spännande person. Personer som tror sig vara något (surrealistisk i Dalís fall) och sedan på grund av det faktiskt blir det, är tuffa på något sätt.
