agneesshh

Jag tycker det är jobbigt att inte kunna göra saker själv. Jag tycker inte det är skönt att bli uppassad på, jag tycker det är besvärande. Jag tänker att varför ska den andra personen göra något åt mig som jag kan göra lika bra själv?

Otroligt glad blir man ju förstås när någon ansträngt sig utan att man själv bett om det. Då är det ju liksom säkert att personen gjorde det för att den ville, inte för att den kände sig tvingad. Men att hela tiden be om saker, det är snarare beklämmande än komfortabelt för mig måste jag säga.

Sitter här, nyligen hemkommen, har ätit upp mig redigt igen och lyssnar på lugn, på gränsen till deppig, musik. Jag slumrade dåligt inatt, det var en högeraxel, eller förresten en hel högersida, som höll mig vaken. Och då kom jag på en massa bra saker. En massa bra saker jag ville göra i höst. Eller, snarare, nu nu nu.

Och så tänkte jag, oj vad bra och kul allt det där skulle vara! Och det klart jag ska göra allt. Men, det är så ont om tid. All sammanhängade fritid man har utspelar sig ju som bekant på helgerna. Även om helgerna pågår i dagarna två nuförtiden, ja, sedan vi skippade söndagsskolan i Sverige, så är de en minoritet i veckan.

Det går att skapa sig egna helger, mitt i när som helst, men då kan det vara svårt att riktigt slappna av om man till exempel börjar tänka på alla nya hemskheter Christer kan tänkas lära ut medan man är borta på sin egenskapade weekend. Och om man tvärtom får lätt att slappna av på dessa "helger", då liksom fastnar man gärna i det...

Jag funderar på att fastna i det.



Kings crossing - Elliott Smith