agneesshh

Så har lovet nästan gått. Eller ja, det är fredag idag, så helgen återstår. Men det har gått så fort ju. Det känns som att jag aldrig kommer återvända till skolan igen. Jag har vant mig vid att vara ledig. Är det så här det känns att vara hemmafru, tänker jag då. Att ha vant sig vid att vara hemma och ta på sig en hel massa saker att göra, även om man egentligen inte har någon som tvingar en. Skridskor, ländskidor o slalom har hunnits med. Saknas bara pulka... Men som sagt, helgen återstår. Då ska jag göra allt jag egentligen tänkt göra på lovet, som inte riktigt hunnits med...

Ibland tänker jag att jag ska bli mer aktiv bloggare igen, det är ju rätt så kul att blogga om sig själv (vem är inte självisk egentligen?). Men samtidigt, vem orkar? Som Emelie sa en dag; "vem har så mycket spännande som händer att man kan skriva om det varje varje dag? Ja, men idag såg jag en hund gå över gatan. Imorgon ska vi se om den är där igen!" Det mycket spännande händer ingen på en dag, att man kan fylla ett helt inlägg. Men så mycket tänker man faktiskt på en dag. Att man kan fylla ett helt blogginlägg. En människa tänker ju hela tiden. Ibland bara något enkelt som "nu ska jag leta fram min bussbiljett" eller "oj, där var visst en isfläck". Vissa tankar försvinner ju bara liksom. Andra tankar håller man kvar, med mening. (Nu försöker jag komma på någon sådan tanke, som jag med vilja har sparat, men jag kommer inte på något vettigt alls). Så kan det vara.

Jag minns inte riktigt vart det var jag ville komma. Kanske skulle jag komma fram till att jag nog kommer blogga liiite oftare framöver än de senaste veckorna. Fastän jag vet att det inte är många som läser det här. Som min kära kusin sa: "Hur många läsare har du i snitt?" "Fem", svarade jag. "Jaa.. det är bra Agnes", nu med ett smått nedlåtande, förstående uttryck i ansiktet. "Fortsätt blogga du."

Så okej, jag fortsätter väl blogga då.

Solen kommer den kommer snart solen kommer snart jag ser den komma långsamt men snart är den här den kommer den kommer solen är på väg jag kan snart se skuggor på marken solen är ju på väg himlen blir äntligen blå igen solen upp på den äntligen blå himlen

Ojoj, gissa hur lycklig jag var då jag vaknade imorse? Underbart. Snö snö. Vitt så långt man såg. Vitt på träden, vitt på marken, vitt på husen, vitt på cyklarna, vitt på gatlyktorna, vitt på bilarna. När man stack ut huvudet utanför dörren är det så där härligt ljudisolerat ute, allt blir ju så dämpat av snö. Okej, det var faktiskt snö igår med, men långt ifrån så här mycket. Jag minns knappt senast det var mer än en decimeter snö här i gnällbältet.

Dagen har spenderats lite för lite i snön egentligen, men några pulkaåk hanns med :D Carro o Snedrih var de lyckliga människor som fick springa runt med mig i stadsparken (haha jag vet :P) och bygga snöstäder (men väldigt realistiska proportioner), göra snöängel, åka rutchbana (ni anar inte vilket glid man hade) och åka pulka nedför den liite för plana backen. Sedan bar det hemåt igen, skulle ladda lite för foppas tofflor. (Fast det gick ju inte sådär strålande för mig precis, men det är en annan historia). Vidare har jag gått snöpromenad, försökt mig på att cykla på knappt plogade vägar (utan dubbdäck dessutom) och spelat pictionary. Helylle dag skulle jag vilja säga. Det var mysigt.

Igår simmade jag litegrann med nästan bortglömd människa 1, det var skönt. O sen satt jag och fikade med nästan bortglömd människa 2. (Det var så länge sen jag träffade belli, så jag hade inte berättat något för henne! Ens en enda gång! Fatta det, effi!)

Nu pratar jag o Effi om alla hjärtans dag, som ju är på lördag. Jag har väl inga direkta planer (fast visst vore det grymt kul o göra som vi sa Effi, grabba nån haha). Fast det klart, jag har ju lovat Cissi att göra som vår spanskalärare tydligen gör, supa ner mig och sjunga nedanför folks balkonger. Och nej, jag skämtar tyvärr inte, Juan undrade helt seriöst om vi verkligen aldrig hade gjort det. (Samma ecuadorian har nämnt minst två gånger att Finlandia är en spritsort).

Snart är det sportlov. Konstigt tycker jag. Jag hade på något sätt ställt in mig på att skolan skulle bli som en lång lång tunnel utan slut, utan bänkar och med dåliga lysrör. Kanske inte trots allt. Trots att Gunhild har givit oss fyra läxor till tisdag (varav två är redovisningar) och vi har fysikprov på tisdag. Och jag har utvecklingssamtal med Gunhild (yey bästa mentorn alltså) på torsdag. Och jag råkade lägga in utv. samtalet på våran sovmorgon, innan fysikprovet. Yes, är man smart så är man. Tunnel var det va?

Jag tror det är dags att sluta här, inna fler konstigheter kommer över mina tangentbordsskrivande händer. Godnatt gott folk. (Jag skulle kunnat skriva vi hörs nog snart igen, men tyvärr är inte så fallet alldeles för ofta!)

Det är torsdag. Alla är sjuka. Jag är hemma och vårdar sjuk familj. Eller, nej, det där var nog inte riktigt sant, lovisa och agnes är hemma och vårdar sjuka föräldrar. Haha, upp- och nedvänt va? imorgon är det fredag. vi ska på info om alla val som måste måste måste vara gjorda innan vecka 9. Det är inte lång dit vet ni. Inte långt alls.

Jag är alltid på så konstigt humör nuförtiden. Läste precis på Effies blogg, vilket kanske förklarar mitt ämne. Men jag är faktiskt också på konstigt humör. Fast istället för Effiesöt som verkar vara på ett angenämt trevligt humör är jag på något konstigt, inåtvänt humör. Orkar inte riktigt med folk. Och det är ju ovanligt. Speciellt för att vara jag. Eller alltså, kanske inte ändå. Eller jag vet inte.
Jag tänker inte skriva en text om hur jag är som person, hur mina innersta tankar är (fast det kanske jag redan gjort..?) Eller vad jag drömmer om om natten. (Det har jag nog också gjort).  Det är bara ett tillstånd. Inget bestående. Ett humör är ju det. Tillstånd.

Lovisa har gjort fruktsallad som jag precis ätit upp. Man borde verkligen göra fruktsallad oftare.
Snart är det dags att bege sig ut i mörkret. En liten sväng liksom.

Nästa vecka vet ni, är det alla hjärtans dag. Jag ska skicka en massa fina kort via Leif till alla på Karro. Ojoj det blir finfint det. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, kort och brev och över huvudtaget snigelpost är sååå underskattat. Jämför bara själva. Hur glad blir man för ett mejl (eller e-brev som gunhild skulle sagt)? Hur glad blir man för ett vanligt sms? Och hur glad blir man för ett brev med kuvert o address på och allt?
(Neejdå, jag styrde er inte nu inte. Nejnej.)
Äsch.