Reminescence Archeologique de l'Angelus de Millet
Dalí igen alltså. Han är tuff.
That '20s show
Så var man alltså i Oslo igår och överraskade bästaste syster. Nu är hon 21 och alldeles mogen! (Trots hennes, enligt Amanda, mentala ålder på 9½.. ) Hon anade ingenting tror jag alldeles bestämt! Det var riktigt kul, jag tycker om staden och framför allt människorna i den. Bussresan var väl däremot inte win, men det är sånt man får ta. Skönt när vi träffade Lovisas chef Chong och han sa till Petter när vi skulle åka igen efter den snabba visiten:
"Så du åker fem timmar hit och fem timmar hem, för att säga hej?" och Petter svara "Jag försöker vara romantisk" eller nåt liknande och Chong svara "Det är dumt! Men respekt till dig." *manlig dunk i ryggen*
Men är man familj så är man. För min del är det ju rätt lugnt, har ju lov och när jag fyllde fick jag ju en hel Lisebergsresa! Tycker lite mer synd om Petter som faktiskt jobbar idag... Starkt alltså.
Apropå lov så är det otroligt skönt. Idag, efter att ju ha sovit ungefär två timmar på hela natten tis-ons och sen kanske totalt en timme på bussen hem under denna natt var det en obeskrivlig känsla att få däcka i sin egen säng 04:30 och sen veta att jag inte behöver göra något alls dagen efter.
Denna dag har spenderats i ett o samma rum, stirrandes på först sex and the city, sedan nåt dåligt gammalt top model-avsnitt följt av that '70s show och nu scrubs. TV är varken underskattat eller överskattat, det är helt enkelt något man tar till då man är för seg och framför allt fysiskt trött för att göra något annat i hela världen.
I ett sex and the city-avsnitt handlade det om att Carrie och dom var på stranden och råkade komma till en fest för typ 20+ , med följden att de kände sig väldigt grown up och "detta-låga-stadie-är-iaf-över-för oss". Trots det ville framför allt Charlotte vara yngre igen och låtsades som att hon var 27. När jag tittade på avsnittet ryktes jag med lite, och tänkte, ja, shit, vad ung hon låtsas vara. 27 liksom! Ingen ålder alls.
Men 27 är ju inte alls såå ungt. Jag brukar tänka att herregud, alla håller på att bli så stora o gamla runt om mig! Vilket ju betyder att jag också håller på att bli äldre. Snart ska man veta vad man vill i livet och ha nån sorts livsplan och blablabla. Det är ju seriöst så, man måste hinna med så sjukt mycket redan nu. Fatta om man hinner bli 27 typ och alla andra har utbildning, påbörjad familj kanske osv osv innan man själv vet vad man vill i livet.
Sen kom jag och tänka på att Lovisa är ju 21 nu och alltså ungefär så gammal som jag fasar för att bli under förutsättning att jag fortf inte vet vad jag vill. 21 år. Vad är det för ålder?
(Antal ryssar: 7)
Ett Sätt Att Se Saker
Nu är mitt ljusa, långa hår borta.
Men, alltså, ljust långt hår låter ju ganska så fint, liksom lite vackert. Men det var ju inte alls fint faktiskt.
Nu är det bättre. Och förhoppningsvis slutar jag tappa det nu.
Nog om mitt år, helgen spenderades först i Romme åkandes slalom, mycket trevligt. Sedan hälsade jag på Stinis där ute på landet, och det var riktigt fint!
Nu har jag bakat muffins och ska mula strax. Vi syns, men inte imorn, för då är jag på hemligt uppdrag :D
Men, alltså, ljust långt hår låter ju ganska så fint, liksom lite vackert. Men det var ju inte alls fint faktiskt.
Nu är det bättre. Och förhoppningsvis slutar jag tappa det nu.
Nog om mitt år, helgen spenderades först i Romme åkandes slalom, mycket trevligt. Sedan hälsade jag på Stinis där ute på landet, och det var riktigt fint!
Nu har jag bakat muffins och ska mula strax. Vi syns, men inte imorn, för då är jag på hemligt uppdrag :D
på låtsas och på riktigt
Jag fick ett infall när jag kom hem alldeles nyss (efter en ganska rolig idrottslektion faktiskt, Abdi kan det där med thaiboxning ju!) och började bläddra i nån tidning som vi tydligen får hem i brevlådan. Ingenjören hette den och handlade om allmänt ingenjöriga saker, som till exempel världens längsta brobygge i Italien, hur smarta indier är och vad nån chalmersprofessor anser om klimatfrågan. Det är otroligt vilken värld ingenjörerna lever i.
I vilket fall fanns en artikel som hette "Skilda på låtsas" där en Kristina Haggård promotade sin nya bok. Boken handlade om hennes eget liv där hon och hennes man beslutade att, för att få tiden att räcka till, skiljas fast ändå bo under samma tak. Detta innebär att hon och hennes man tar hand om allt som rör hemmet och sina små barn (4 och 7 år) varannan vecka. Alltså lever den ena föräldern i princip singelliv i en vecka, mitt i en familj som den andra föräldern försöker hålla ihop en vecka. Och sen byter de. "När ansvaret växlar mellan oss, blir rutinerna hemma också lite olika. Den ena föräldern accepterar frukost framför TV:n medan den andra vill ha barnen vid köksbordet och tänder ljus." säger Kristina Haggård, men verkar inte tycka det är ett problem.
"Genom att leva som skilda på låtsas behover vi inte längre prioritera bort. Tiden räcker till mer." säger hon också. Och visst, det låter väl i och för sig bra. Men är det inte väldigt skruvat? Det känns verkligen som det hypermoderna samhället. Att använda sin tid till max, kunna prioritera bort sin man när det blir för stressigt i resten av livet, men ändå ha honom i närheten så att han kan avlasta ens vardag. Konstigt, säger jag, men så kanske jag är fruktansvärt föråldrad som tycker det är underligt med två personer som egentligen inte vill vara gifta längre och därför lever parallella liv i samma hem.
Compact living, here we come. Jag säger: kollektiv - svaret på en fungerande tillvaro!
I vilket fall fanns en artikel som hette "Skilda på låtsas" där en Kristina Haggård promotade sin nya bok. Boken handlade om hennes eget liv där hon och hennes man beslutade att, för att få tiden att räcka till, skiljas fast ändå bo under samma tak. Detta innebär att hon och hennes man tar hand om allt som rör hemmet och sina små barn (4 och 7 år) varannan vecka. Alltså lever den ena föräldern i princip singelliv i en vecka, mitt i en familj som den andra föräldern försöker hålla ihop en vecka. Och sen byter de. "När ansvaret växlar mellan oss, blir rutinerna hemma också lite olika. Den ena föräldern accepterar frukost framför TV:n medan den andra vill ha barnen vid köksbordet och tänder ljus." säger Kristina Haggård, men verkar inte tycka det är ett problem.
"Genom att leva som skilda på låtsas behover vi inte längre prioritera bort. Tiden räcker till mer." säger hon också. Och visst, det låter väl i och för sig bra. Men är det inte väldigt skruvat? Det känns verkligen som det hypermoderna samhället. Att använda sin tid till max, kunna prioritera bort sin man när det blir för stressigt i resten av livet, men ändå ha honom i närheten så att han kan avlasta ens vardag. Konstigt, säger jag, men så kanske jag är fruktansvärt föråldrad som tycker det är underligt med två personer som egentligen inte vill vara gifta längre och därför lever parallella liv i samma hem.
Compact living, here we come. Jag säger: kollektiv - svaret på en fungerande tillvaro!
Elias dansar visst!
English breakfast imorse, mycket fint. Engelskt hem, scrambled eggs, toast med marmelad, marmite, stekta tomater och baked beans. Stabil början på dagen, defintitivt.
Kikar på OS och tycker om igen lite synd om de tävlande. Det verkar så hårt att vara idrottsman eller kvinna. Inget för mig kanske, vekling som jag är med blåmärken över hela kroppen så fort någon ens tittar på mig med en ond blick..
Jag kikade in på Calles blogg, och han snackade om den där Elias-boken av nån författare som kommer på besök till oss. Och Elias säger att han inte dansar. Men jag har funderat på det där, jag tror visst att Elias dansar. Jag tror han dansar och dansar och dansar när ingen ser. Jag tror alla dansar egentligen, men ingen erkänner det och bara när det inte finns någon som skulle kunna se. Så det så.
(Antal ryssar: 33 eller försök själva räkna dem, de är ju överallt nu i OS-tider)
Kikar på OS och tycker om igen lite synd om de tävlande. Det verkar så hårt att vara idrottsman eller kvinna. Inget för mig kanske, vekling som jag är med blåmärken över hela kroppen så fort någon ens tittar på mig med en ond blick..
Jag kikade in på Calles blogg, och han snackade om den där Elias-boken av nån författare som kommer på besök till oss. Och Elias säger att han inte dansar. Men jag har funderat på det där, jag tror visst att Elias dansar. Jag tror han dansar och dansar och dansar när ingen ser. Jag tror alla dansar egentligen, men ingen erkänner det och bara när det inte finns någon som skulle kunna se. Så det så.
(Antal ryssar: 33 eller försök själva räkna dem, de är ju överallt nu i OS-tider)
ramlar
Jag tror man tar sig själv på för stort allvar ibland. För att klara sig nu för tiden måste man ju faktiskt vara ganska självcentrerad. Det handlar alltid om hur jag lyckas i skolämnen, hur lärarna bedömmer allt jag gör och hur jag agerar på lektionerna, likaså på fritiden, vad mår jag bra av att träna/ha för mig, vilka är mina vänner, vad vill jag göra idag som jag tycker är värt?
Det där är väl inte så konsigt, jag är ju liksom den enda som jag kan styra över. Jag är den enda jag riktigt kan påverka. Det är ju jag som måste se till så att saker sker och fungerar. För mig.
Men hur ofta gör man något som man själv faktiskt inte får ut något överhuvudtaget av? Inget "det lönar sig nog i långa loppet" eller "jag lånar ut mina saker, det får mig att känna mig lite generös" eller "jag skänker pengar till röda korset, då har jag ju gjort en god gärning!" och så vidare. Man mår ju bra av att göra snälla saker. Och nu menar jag väl egentligen inte att man inte får må bra av saker man åstadkommer, definitivt inte, tänk om man inte mådde bra av att göra vissa saker? Jag menar bara att tänk om man själv inte mådde bra av att hjälpa andra och göra snälla saker ibland, skulle vi göra det alls då? Gör vi någonsin gärningar som inte alls på något plan är för våran egen skull?
och apropå ingenting, varför verkar alla skidåkare ha fått en confundus-besvärjelse över sig? var och varannan människa trillar ju. kanske nåt knep med banan, de där canadensarna verkar inte riktigt ha koll på läget, har ju varit massa strul med tävlingarna hittills. det är ju jättesynd om dem som ramlar, hur mycket har inte de laddat för OS? och sen bara slås ut i första åket...
nu ska jag nog, trots att alla OS-tävlingar håller en uppe, försöka få lite skönhetssömn innan the english breakfast hos Hannah imorn!
Pärlan
och jag säger som någon sa en gång, (var det du, effie?), det finns helt enkelt för sjukt mycket musik man måste lyssna på att man bara inte hinner med! jag vill bara lyssna på musik i ett helt liv.
men nu ska jag logga in på entalpii istället , det är ett par saker jag måste få rätsida på.
snart snart snart är det lov lov lov.
men nu ska jag logga in på entalpii istället , det är ett par saker jag måste få rätsida på.
snart snart snart är det lov lov lov.
back to fruits
detta inlägg skulle lagts upp igår, men blogg.se och jag är inte kompisar.
jaha, så var man tillbaka på fruktdieten igen, viserligen bara för en dag men fortf inte alltför nice. Fattar inte riktigt hur jag orkade en vecka då förra gången. Men men, man kanske trots allt är starkare än man tror i vissa sammanhang.
apropå starkare än man tror så körde jag och sandra otroligt hårt idag på träningen, måste sjukt illa och trodde jag faktiskt jag skulle spy. inte skönt just då kanske, men efteråt då man duschat o hämtat sig lite är det väldigt skönt.
idag var första gången på länge som min saxlärare faktiskt verkade besviken på mig. han brukar verkligen aldrig säga åt mig att göra si eller öva så, brukar mer bara fråga "hur är det nuförtiden, har du nån tid o öva eller är det mycket o göra?" men idag sa han "Agnes, på lovet är du hemma, eller hur? Då ska du ta o spela och du ska öva på den här låten". Punkt.
Är det dags att ta sig i kragen eller är det helt enkelt dags att sluta spela?
jaha, så var man tillbaka på fruktdieten igen, viserligen bara för en dag men fortf inte alltför nice. Fattar inte riktigt hur jag orkade en vecka då förra gången. Men men, man kanske trots allt är starkare än man tror i vissa sammanhang.
apropå starkare än man tror så körde jag och sandra otroligt hårt idag på träningen, måste sjukt illa och trodde jag faktiskt jag skulle spy. inte skönt just då kanske, men efteråt då man duschat o hämtat sig lite är det väldigt skönt.
idag var första gången på länge som min saxlärare faktiskt verkade besviken på mig. han brukar verkligen aldrig säga åt mig att göra si eller öva så, brukar mer bara fråga "hur är det nuförtiden, har du nån tid o öva eller är det mycket o göra?" men idag sa han "Agnes, på lovet är du hemma, eller hur? Då ska du ta o spela och du ska öva på den här låten". Punkt.
Är det dags att ta sig i kragen eller är det helt enkelt dags att sluta spela?
ingenting klappklappklappklapp ingenting
vilken plastpåse var det då jag slängde?
har jag slängt en plastpåse?
jag o belli o lisa har stakat ut vår närmaste framtid nu.
det kommer bli fint alltså
men lite jobbigt
men fint
(antal ryssar: 0)
har jag slängt en plastpåse?
jag o belli o lisa har stakat ut vår närmaste framtid nu.
det kommer bli fint alltså
men lite jobbigt
men fint
(antal ryssar: 0)
dismiss the cynics
varför har inte jag någon hemlig beundrare?
förschwenskat
jag gillar att vara svensk, jag är sådär typiskt, kyligt, jantelags-svensk.
jag är så svensk att jag inte fattar varför folk inte sätter sig i andra sidan bussen då den ändå är tom. och jag hälsar inte på folk som inte verkar känna igen mig och jag har inte ögonkontakt med folk längre stunder. jag klagar alltid på vädret, jag blir inte sur om endrink är för stark, för hey, alkohol är dyrt!, jag berättar bättre om mina dåliga stunder än mina bra, jag tänker inte ta hand om mina föräldrar då de blir gamla och jag tycker det är bättre att inte säga något alls än att kallprata med främlingar.
ja, jag är så svensk att jag inte fattar varför det skulle vara något negativt.
jag är så svensk att jag inte fattar varför folk inte sätter sig i andra sidan bussen då den ändå är tom. och jag hälsar inte på folk som inte verkar känna igen mig och jag har inte ögonkontakt med folk längre stunder. jag klagar alltid på vädret, jag blir inte sur om endrink är för stark, för hey, alkohol är dyrt!, jag berättar bättre om mina dåliga stunder än mina bra, jag tänker inte ta hand om mina föräldrar då de blir gamla och jag tycker det är bättre att inte säga något alls än att kallprata med främlingar.
ja, jag är så svensk att jag inte fattar varför det skulle vara något negativt.
var tog musiken vägen?
det bränner bakom ögonlocken av ren trötthet.
vi gjorde alla hjärtansdag-kort idag, det var bäst. emelie och jag vet hur det ska gå till liksom.
calle och jag är stabila på grötfronten, rullar på liksom. (eller inte).
men, det som däremot inte är ett dugg stabilt är att miljön ska redovisas på torsdag och jag lovade att skriva klart sagan om östersjön och den elaka häxan och jag har inte gjort ett dugg på det. jag visste ju att det skulle bli så, men tog på mig det ändå eftersom jag faktiskt har ett kontrollbehov! det är helt sjukt, när jag bestämt att det ska vara på något speciellt sätt, eller typ tänkt ut något i förväg, då måste det bli så. annars är det asjobbigt. knepigt, jag som trodde det var Lovisa som fått alla kontrollbehovsgener...
imorn ska jag i vilket fall göra fler kort och träffa belli och baletta mig och förhoppningsvis är det underbart väder.
det här blev kanske ett tråkigt inlägg, men så kan det vara ibland.
(antal ryssar: 3)
Vissel!
usch vad jag inte har en aning om ifall min chef är nöjd med mig eller inte. det är så svårt o veta. jag menar, han klagar ju inte eller så, absolut inte. men det är fortf lurigt o veta vad man borde göra annorlunda och så vidare och så vidare.
jag sitter här o kikar på spiderman o mår sjuukt illa. ni vet när man är så där jättejättehungrig, när man städat en verkstad genom att bryta isär betongblock från en trätrapp, släpat fejk-tegel upp på en släpkärra och dirigerat världens största traktor, från sju på morgonen till åtta på kvällen, och det känns som man inte ätit på ett år, och så får man äntligen syn på mat och man tror att man måste äta mer än en häst för att nånsin bli mätt så man känner inte efter föränn man tryckt i sig 10 av mormors potatisplättar, tre skivor ugnsstekt aubergine, en fjärdedels samisk polarkaka med smör och en bit chokladkaka med grädde + ett antal vindruvor? och då känner man efter - och det är inte najs. man bara önskar att man kunde få känna sig sådär urholkad som man känt sig innan, för då hade man åtminstone inte haft lust att spy hela tiden...
när jag jobbade sjöng jag på en massa låtar, det var största sångmedleyt. började typ med star wars "da da da da dada da dada" och sen micheal jackson "i´m baaad i´m bad you know you know it" och sen en massa småmelodier och så avslutade jag med nån superfånig körlåt som är med på den där dumma skivan sturekören var med i, "nu ska du opp oooopp nu är du fääärdig med att sova" osv osv. Helknäppt, jag
har inte lyssnat på den låten på minst 7 år liksom.
jag är otroligt misspepp på skola imorn, men herregud, sen när är jag någonsin i hela livet pepp på skola?
dag o dan, den dan då dan dagades
jag tycker lite synd om vuxna människor, det känns som att de inte vågar leva ut sina tankar och viljor. det känns som att de fastnat i att vara vuxna och beter sig som de tror alla förväntar sig att de ska bete sig. alltså, inte vågar göra något annat liksom. och tillsist växer de väl in i den rollen, o sen kan de inte vara annat än .. vuxna. det verkar sjukt trist.
eyes on fire blue foundation
jag tittar på bilder från nu
och jag tänker
vad bra jag har det nu
och jag tänker
vad bra jag har det nu
knock-down drag-out
jag har sparkats och slagits så mycket jag bara orkar
och nu har jag brännmärken på knäna, blåmärken som täcker halva kroppsytan, små rivsår och en bruten(?) tumme...
men kul var det!
imorgon är det jobb och jobb och jobb som gäller
min snälla chef kommer o hämtar upp mig 7:00
sen blire o försöka kravla runt o blanda betong och färger och koka kaffe och säga "men joo det där blir jättebra, imorn ska du få se att allt torkat in och blivit åskådarbart, absolut."
kemiprovet gick faktiskt precis som väntat, vilket är både skönt och lite märkligt.
jag menar, jag pluggade knappt alls. och ändå fick jag samma resultat som ifall jag verkligen hade pluggat.
livet är lite hopplöst skulle man kunna säga.
eller,
skolan är lite hopplös
inte så lite heller föresten
nu ska jag läsa två fina böcker min käraste sv/eng-lärare prackat på oss
oscar wilde (allmänbildande, jovisst) o så en om en (icke) dansande elias.
men det blir bra ska ni se
hejsvej
och nu har jag brännmärken på knäna, blåmärken som täcker halva kroppsytan, små rivsår och en bruten(?) tumme...
men kul var det!
imorgon är det jobb och jobb och jobb som gäller
min snälla chef kommer o hämtar upp mig 7:00
sen blire o försöka kravla runt o blanda betong och färger och koka kaffe och säga "men joo det där blir jättebra, imorn ska du få se att allt torkat in och blivit åskådarbart, absolut."
kemiprovet gick faktiskt precis som väntat, vilket är både skönt och lite märkligt.
jag menar, jag pluggade knappt alls. och ändå fick jag samma resultat som ifall jag verkligen hade pluggat.
livet är lite hopplöst skulle man kunna säga.
eller,
skolan är lite hopplös
inte så lite heller föresten
nu ska jag läsa två fina böcker min käraste sv/eng-lärare prackat på oss
oscar wilde (allmänbildande, jovisst) o så en om en (icke) dansande elias.
men det blir bra ska ni se
hejsvej
