agneesshh

Jobbig dag.

Alltså,
egentligen var den ju ganska bra.
Jag tog mig en sovmorgon på spanskan, eller, sovmorgon blev det inte. Jag satt i biblioteket istället och skrev klart en uppgift som skulle varit inne för två veckor sen. Betydligt vettigare tycker jag. Min spanskalärare tycker i vilket fall inte om mig. Alls. Varför inte göra det ännu lite värre?

Dagen släpade sog fram, milt sagt. Fredagar är hemska. Jag har faktiskt hellre prov på fredagen än sitter igenom alla dessa lektioner! Ingen rast har vi ens. Ja, det har varit en klag-dag idag. Ibland får man ha sådana.

Fys- och springtest på idrotten. Jag hade inte förbättrat mig nämnvärt. Knäckande eller vad? Sedan skulle jag och Sandra iväg och träna thaiboxning och det gick inte heller speciellt bra. Jag började blöda näsblod efter ett antal hårda slag mot ansiktet. Sämst. Och blåmärkena vill inte försvinna från benen och resten av kroppen...

Jag lade mig ner i boxningssalen efter passet, bredvid en stretchande tvåmetersman, och jag ville bara ligga kvar. Sedan visade det sig att tvåmetersmannen var en forna gris och då drog jag mig lite mer åt Sandras håll.

Det har även visats sig idag att jag fått två jobb i sommar. Två! Jag som var säker på att jag inte skulle få ett endaste. Hade helt sjukt mycket beslutsångest om vad jag skulle välja, och självklart valde jag fel. Jag är otrolig. Dum.

Det kommer aldrig bli något vettigt av mig.



        (Antal ryssar: 1 (och han heter Vektor) )

Jag var på biblioteket idag och då hittade jag den kokbok som jag och sandra fann för längesen, men som ingen av oss kunde låna eftersom vi inte hade något kort. "Skinny bitch in the kitch" heter den och den verkar värsta rolig.

I vilket fall är alla recept veganska, vilket gav mig värsta cravings för att prova på det veganska livet. Lika jobbigt som det verkar, eller enklare än man kunnat tro?

Vegetarian kan man tro är krångligt, men det är nog det enklaste beslut att följa någonsin.

Varför är det så svårt att skriva CV och personligt brev och att överhuvudtaget söka jobb?

Varför skulle någon enda arbetsgivare ge mig jobb? Just mig? En av alla andra 300 snart 18-åriga tjejer som är ambitiösa, skulle tycka det var jättekul att få komma och jobba här , och verkligen skulle passa så bra för det här jobbet.

Suck.

Jag tänkte på en sak,
mitt i all stress o allmän oreda,

jag tänkte på att
tiden finns bara för att vi har hittat på den
fysikens lagar stämmer,
men det är för att vi korrigerat dem tills de fungerar
matematik
finns bara för att vi säger att det finns

fattigdom
är något vi skapat
samhällen
är bara en plats vi beslutat hävda vår rätt genom
världskartan
är en oproportionelig skiss där vi försökt avbilda ett runt klot på en plan yta
bara för att vi ska ha något att gå efter

vi har skapat allt vi lever i
tror vi.
därför tror vi att vi klarar oss utan allt vi inte skapat

men egentligen,
så är det väl tvärtom?
allt vi inte skapat klarar sig utmärkt utan oss,
men vi skulle inte klara en timme utan det.

Har vi genomskådat det?














(Antal ryssar: 7)

Jag försöker, trots smärtan i mitt arma huvud, skriva den där dumma recensionen om engelska-klassikern. Det fungerar inte. Vad är det man egentligen ska skriva om? Vad ska en recension innehålla?


För det första så är boken på gammel-engelska, bara en massa dialoger om ingenting och sjukt mycket smarta Wilde-fraser överallt.

För det andra så trodde jag att Dorian Gray var en älskvärd, artig pojke som träffade en annan älskvärd, artig herre vid namn Lord Henry och Lord Henry öppnade Grays ögon och fick honom se världen som den verkligen var. Då var Dorian öppen för nya känslor plötsligt, eftersom världen ju var mycket mer än han trott (mer än att alla tyckte han var snyggast och sötast och snällast i världen) och blev förälskad i en mycket ung och söt skådespelerska vid namn Sibyl Vane.

Som så såg alltså handlingen ut vid sida 84, dit jag kommit. Hela boken är 230 sidor typ. Sen så läste jag om boken på internet. Och där stod i sammanfattningen:
"Sedan Sibyl tagit självmord för att Dorian gjorde slut med henne för han inte tyckte hon var tillräckligt intressant längre och Dorian även mördat Basil, hans forne konstnärs-vän, sjönk han djupare och djupare i sina handlingar".

Va? Den älskvärde, otroligt snygge pojken blev hjärtekrossande mördare?

Fredag lördag söndag går så mycket fortare än måndag tisdag onsdag. Helt sjukt är det.

Lördagen spenderades i vilket fall ute i solen i den friska lugten [el aire libre] och sedan inne i ciderångorna till de ljuva tonerna från en riktigt manboy [Saaa han de?]. Söndagen hemma hos Sandra och vi och Carl (mycket universellt namn) pluggade lite biologi, pratade koreabarn och letade PA.

Alla säger att det snart är påsklov, så det kanske är sant. Och man brukar ju säga att efter påsklovet så går terminen superfort och snart är det varmt och nästan sommar. Det är ju lite svårt o tro det trots allt. Jag tror inte att snön nånsin kommer försvinna och jag tror inte vi kommer se människor endast iklädda shorts och linne utomhus igen. Det är inte något bittert med det egentligen, det bara är. Vi har ju haft snö i typ fyra månader nu liksom, varför inte fyra månader till?

Nu tar vi o cheerar up lite och ser på introt till ett mycket fint barnminne i form av "en cell-sam historia". Tudelu!

Så var man alltså i Oslo igår och överraskade bästaste syster. Nu är hon 21 och alldeles mogen! (Trots hennes, enligt Amanda, mentala ålder på 9½.. ) Hon anade ingenting tror jag alldeles bestämt! Det var riktigt kul, jag tycker om staden och framför allt människorna i den. Bussresan var väl däremot inte win, men det är sånt man får ta. Skönt när vi träffade Lovisas chef Chong och han sa till Petter när vi skulle åka igen efter den snabba visiten:
"Så du åker fem timmar hit och fem timmar hem, för att säga hej?" och Petter svara "Jag försöker vara romantisk" eller nåt liknande och Chong svara "Det är dumt! Men respekt till dig." *manlig dunk i ryggen*

Men är man familj så är man. För min del är det ju rätt lugnt, har ju lov och när jag fyllde fick jag ju en hel Lisebergsresa! Tycker lite mer synd om Petter som faktiskt jobbar idag... Starkt alltså.

Apropå lov så är det otroligt skönt. Idag, efter att ju ha sovit ungefär två timmar på hela natten tis-ons och sen kanske totalt en timme på bussen hem under denna natt var det en obeskrivlig känsla att få däcka i sin egen säng 04:30 och sen veta att jag inte behöver göra något alls dagen efter.
Denna dag har spenderats i ett o samma rum, stirrandes på först sex and the city, sedan nåt dåligt gammalt top model-avsnitt följt av that '70s show och nu scrubs. TV är varken underskattat eller överskattat, det är helt enkelt något man tar till då man är för seg och framför allt fysiskt trött för att göra något annat i hela världen.

I ett sex and the city-avsnitt handlade det om att Carrie och dom var på stranden och råkade komma till en fest för typ 20+ , med följden att de kände sig väldigt grown up och "detta-låga-stadie-är-iaf-över-för oss". Trots det ville framför allt Charlotte vara yngre igen och låtsades som att hon var 27. När jag tittade på avsnittet ryktes jag med lite, och tänkte, ja, shit, vad ung hon låtsas vara. 27 liksom! Ingen ålder alls.

Men 27 är ju inte alls såå ungt. Jag brukar tänka att herregud, alla håller på att bli så stora o gamla runt om mig! Vilket ju betyder att jag också håller på att bli äldre. Snart ska man veta vad man vill i livet och ha nån sorts livsplan och blablabla. Det är ju seriöst så, man måste hinna med så sjukt mycket redan nu. Fatta om man hinner bli 27 typ och alla andra har utbildning, påbörjad familj kanske osv osv innan man själv vet vad man vill i livet. 

Sen kom jag och tänka på att Lovisa är ju 21 nu och alltså ungefär så gammal som jag fasar för att bli under förutsättning att jag fortf inte vet vad jag vill. 21 år. Vad är det för ålder?






(Antal ryssar: 7)

Jag tror man tar sig själv på för stort allvar ibland. För att klara sig nu för tiden måste man ju faktiskt vara ganska självcentrerad. Det handlar alltid om hur jag lyckas i skolämnen, hur lärarna bedömmer allt jag gör och hur jag agerar på lektionerna, likaså på fritiden, vad mår jag bra av att träna/ha för mig, vilka är mina vänner, vad vill jag göra idag som jag tycker är värt?

Det där är väl inte så konsigt, jag är ju liksom den enda som jag kan styra över. Jag är den enda jag riktigt kan påverka. Det är ju jag som måste se till så att saker sker och fungerar. För mig.

Men hur ofta gör man något som man själv faktiskt inte får ut något överhuvudtaget av? Inget "det lönar sig nog i långa loppet" eller "jag lånar ut mina saker, det får mig att känna mig lite generös" eller "jag skänker pengar till röda korset, då har jag ju gjort en god gärning!" och så vidare. Man mår ju bra av att göra snälla saker. Och nu menar jag väl egentligen inte att man inte får må bra av saker man åstadkommer, definitivt inte, tänk om man inte mådde bra av att göra vissa saker? Jag menar bara att tänk om man själv inte mådde bra av att hjälpa andra och göra snälla saker ibland, skulle vi göra det alls då? Gör vi någonsin gärningar som inte alls på något plan är för våran egen skull?

och apropå ingenting, varför verkar alla skidåkare ha fått en confundus-besvärjelse över sig? var och varannan människa trillar ju. kanske nåt knep med banan, de där canadensarna verkar inte riktigt ha koll på läget, har ju varit massa strul med tävlingarna hittills. det är ju jättesynd om dem som ramlar, hur mycket har inte de laddat för OS? och sen bara slås ut i första åket...

nu ska jag nog, trots att alla OS-tävlingar håller en uppe, försöka få lite skönhetssömn innan the english breakfast hos Hannah imorn!

det bränner bakom ögonlocken av ren trötthet.

vi gjorde alla hjärtansdag-kort idag, det var bäst. emelie och jag vet hur det ska gå till liksom.

calle och jag är stabila på grötfronten, rullar på liksom. (eller inte).

men, det som däremot inte är ett dugg stabilt är att miljön ska redovisas på torsdag och jag lovade att skriva klart sagan om östersjön och den elaka häxan och jag har inte gjort ett dugg på det. jag visste ju att det skulle bli så, men tog på mig det ändå eftersom jag faktiskt har ett kontrollbehov! det är helt sjukt, när jag bestämt att det ska vara på något speciellt sätt, eller typ tänkt ut något i förväg, då måste det bli så. annars är det asjobbigt. knepigt, jag som trodde det var Lovisa som fått alla kontrollbehovsgener...

imorn ska jag i vilket fall göra fler kort och träffa belli och baletta mig och förhoppningsvis är det underbart väder.
det här blev kanske ett tråkigt inlägg, men så kan det vara ibland.








(antal ryssar: 3)